För David handlar det om mer än motorer – det är tajming och karaktär som ger liv åt en docka. Genom sitt dockmakeri skapar han allt från handdockor till animatronics. Till Postmuseum och utställningen POST har han gett liv åt brevlådor. Mellan hans intensiva arbete hann vi ställa några frågor.
Hur får man en brevlåda att sjunga, rent tekniskt och kreativt?
Jag börjar alltid från hur jag vill att karaktären ska uppfattas. Med dockteater gäller det att plantera ledtrådar i huvudet på betraktaren så att den kan skapa en egen fantasi över vad som sker. Nu var det på ett sätt enklare att få brevlådorna levande eftersom det inte fanns så mycket kroppsdelar att animera. Men då blir det ännu viktigare att få över andningen och livet i de elementen man har till buds. Så timingen och hastigheten blev ännu viktigare. Först när jag vet vad jag vill berätta så väljer jag motorer och styrelektronik.
Hur har du upplevt besökarnas reaktioner?
Det som överraskat mig när jag har sett besökare på Postmuseum passera de åtta sjungande brevlådorna är att de är otroligt glada efteråt. Det är roligt att kunna bjuda på något fjantigt, oväntat lättsinnigt och varmt efter att besökarna har fått uppleva all information och interaktion i resten av museets stora utställning. Tillsammans med kompositör Magnus Larssons musik har vi verkligen hittat rätt på ett sätt vi inte hade kunnat föreställa oss.
Vilket är ditt drömprojekt som du ännu inte har fått göra?
Allt är roligt och jag är nyfiken inför varje nytt projekt. Just nu gör jag en mjuk handdocka i silikon som ska tålas att desinficeras och spelas i sjukhusmiljö, den är jag väldigt förtjust i och jag längtar tills jag ska måla huden och sätta rätt ögon. Men att få ett större film- eller teaterprojekt med hög budget där man får lång tid på sig att utveckla karaktärerna skulle vara kul.
För dig som inte hunnit besöka Postmuseum eller helt enkelt har missat våra sjungande brevlådor i utställningen POST, så vet du vad du ska kika efter under ditt nästa besök på oss.
