Linda Pira, 165, Hässelby

Du reppar 165 och Hässelby i dina låtar.

–Ja, det kommer jag alltid att göra. Jag växte upp i Hässelby från att jag var sju år. Innan dess bodde vi i Rinkeby, så ett litet kapitel i mitt liv kommer därifrån också. Idag bor jag i Kista med mina barn.

På ”Matriarken”, din första EP, droppar du 165.

–Ja, för mig är det att reppa sin ort. Att 165 är hemma lärde jag mig tidigt med Hässelby-kollektivet. De slog igenom när jag var tolv år. Jag började lyssna på hiphop när jag var tio år. Då lyssnade jag på Fugees och var helt fascinerad över Lauryn Hill, en tjej som kunde sjunga och rappa. När The Latin Kings slog igenom gjorde de att rap på svenska blev en idé i mitt huvud. Sedan när Ken Ring och alla de kom, så var det så nära. Det var en del av min värld och jag tänkte ”Shit, det här går. Det här är inte omöjligt och jag behöver inte rappa på engelska”. 165-studion låg nära där jag bodde. Jag hängde där utanför men jag fick aldrig komma in. Jag hade tandställning och var en riktigt jobbig unge på den tiden. De brukade reta mig och säga ”Dra rälsis, stick härifrån”. Jag skrek tillbaka ”Släpp in mig, jag kan rappa!”. Jag var kaxig tillbaka. En gång fick jag komma in men jag fick inte spela in. Jag fick bara kolla. Då kände jag ”Det är här det händer”.

Kan man känna att man inte har en plats att reppa eller att man kommer ifrån ett ocoolt område, tror du?

–Jag har pratat mycket om det med andra rappare, att inte känna att man har en plats att reppa, om man till exempel, har flyttat mycket. Kanske inte heller att de rappare som kommer från Stockholms innerstad eller andra mer privilegierade ställen reppar sina områden lika mycket. De kör mer platsreferenser men inte postnummer.

Varför tror du att det är så viktigt att representera sin plats inom hiphop?

Du formas ju där. Jag märker det när jag åker ut till Hässelby, som nu när vi åkte ut för att fota för utställningen, bara att gå in i det där höghuset med alla minnen. Jag bodde ändå på Friherregatan i tio år. Där har jag lekt kurragömma och röda vita rosen. När vi blev äldre så började vi plinga på alla dörrar i hela trappuppgången och göra en busrusch. Jag har sett så mycket där. Jag har sett ungdomar hänga i porten, jag har sett fulla föräldrar som kommer hem, drogpåverkade personer. Det blir också det som sedan blir orden på papper, det man har sett. Jag har lärt mig om hur livet fungerar bara på det lilla området. På det sättet har det format allt.